Milen (utan nästan)

Igår sprang jag en mil och nu på riktigt (sist blev det inte fullt en mil).

Några kompisar till mig ska springa Lidingöloppet (halvan) och de försöker att få med mig också. Jag har varit sugen men även lite tveksam utan att egentligen veta varför. Idag under min runda var det så solklart varför jag tvekar; det är nästan aldrig lätt för mig att springa utan väldigt tungt! Likså idag. Kanske bara att inse att det aldrig kommer att vara lätt för mig att springa. Fel inställning tänker ni säkert nu, ja kanske det men jag har sprungit de senaste 15 åren (så klart mer eller mindre i perioder) men inte blir det någonsin lätt(are). Visst har även jag bättre dagar då det känns lite lättare men för det mesta är det grymt tungt. Det är tur att jag har en vilja av stål, jag springer på viljan när inte orken finns och det funkar det med. : )

Trots detta så gillar jag att springa så jag kämpar på, det är ju inte så att jag har någon önskan att bli värsta maratonlöparen eller nya Bolt men det vore ju kul om det någon gång kunde kännas lätt. ; )

En dag i veckan försöker jag få till ett intervallpass eftersom det är bra om man vill förbättra sin prestation och vem vet en vacker dag kanske jag bara flyger fram i spåret lätt som en fjäder. ; ) Tills dess får jag trösta mig med att jag mellan varje löpningspass hinner glömma hur tungt det är. : )