Ett hål i trottoaren

Förra veckan på yogan läste min lärare nedanstående text som jag tyckte var så himla talande och sann. Det är inte lätt med förändringar och att bryta mönster men allt går om man har självinsikten, viljan och modet.

Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar i.
Jag är förlorad. Jag är hopplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag faller ner igen.
Jag kan inte tro att jag är på samma plats!
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner.
Det finns fortfarande ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag ramlar fortfarande i det; det är en vana.
Mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går vid sidan av hålet.

Jag tar en annan gata.

Det händer att jag hamnar i hålet ibland. Brukar ni också ramla ner?